Vår hjärna består av miljarder nervceller. Att vi kan tänka, tala och känna är ett resultat av ett gigantiskt antal elektriska och kemiska processer i vår hjärna. Mycket förenklat kan man säga att vår hjärna är ett nätverk av mycket kraftiga datorer, som måste arbeta tillsammans på vissa sätt för att vi ska kunna fungera.
Vid olika psykiska sjukdomar, som till exempel depressioner, uppstår oordning i samarbetet mellan olika centra i hjärnan. Det gör att sjukdomens verkningar fortplantar sig ut i systemet och blir genomgripande. Det sker vid en psykisk sjukdom. En depression drabbar flera av människans funktioner, exempelvis vårt känsloliv och vår tankeverksamhet. Även grundläggande funktioner som aptit, sömn och dygnsrytm påverkas.
I själva verket är liknelsen med datorerna en mycket grov förenkling. Nätverket av samverkande centra är i själva verket inte något statiskt - det förändras hela tiden. Våra upplevelser, erfarenheter och känslor programmerar hela tiden om nätverket. Nya undersökningar visar således att vi fortlöpande förändrar nervcellernas förbindelser med varandra när vi lär oss nya saker.
Signalsubstanser = neurotransmittorer
Vi är bara i början av förståelsen för några av dessa mekanismer. Men när det gäller den enskilda nervcellen vet vi dock ganska mycket om vad som sker. Nervceller är isolerade från varandra, men mellan dem fortplantas elektriska impulser. För att dessa impulser ska kunna färdas mellan nervcellerna krävs kemiska ämnen, "budbärare", de så kallade signal- eller transmittorsubstanserna, som utsöndras från nervens ändar. Dessa kemiska ämnen rör sig genom vätskan som cellerna befinner sig i och påverkar sedan nästa nervcell.
Bilden visar två nervceller som står i förbindelse med varandra. Den ena cellen har en längre utlöpare, en axon, som ligger an mot någon av den andra nervcellens kortare utlöpare, så kallade dendriter. Mellan dendriten och axonen finns det en smal spalt som kallas synaps, och det är i detta lilla rum som neurotransmittorerna (kallas transmittorsubstans i bilden) färdas för att upprätta kontakt mellan två nervceller.
Vår kost innehåller proteiner och ur proteiner utvinner kroppen aminosyror. En del av aminosyrorna transporteras till hjärnan, där de genom en rad kemiska processer ombildas till de olika neurotransmittorerna. Vi känner idag till ett mycket stort antal sådana ämnen. De viktigaste är serotonin, noradrenalin och dopamin. Listan över upptäckta neurotransmittorer växer dock för var dag. Förmodligen rör det sig om hundratals olika ämnen, där var och en har sin specifika roll för hjärnans funktion. Dessutom har ämnenas placering i kroppen betydelse för hur de verkar. Tar vi serotoninsystemet som exempel så vet vi att det utgår från vissa områden belägna djupt inne i vår hjärna. Därifrån sprider det sig ut till andra delar av hjärnan, där det kontrollerar olika nätverksfunktioner. Dopamin och noradrenalin fungerar på ett liknande sätt. Effekten av serotonin och andra neurotransmittorer varierar alltså beroende på var i hjärnan de befinner sig. Det är alltså mycket lätt att inse att systemet är otroligt komplicerat.
I nervcellerna omvandlas aminosyrorna till specifika neurotransmittorer. Därefter lagras de i små blåsor i väntan på att användas av nervcellen. När en elektrisk impuls rör sig längs axonen och når änden så strömmar transmittorerna ut ur blåsorna och sprider sig i den lilla spalten som gränsar till nästa nervcell. En del av transmittorerna når den angränsande nervcellens korta utskott (dendrit). På dendriterna finns så kallade receptorer. En receptor är en stor och till sin uppbyggnad invecklad proteinmolekyl. Den känner igen en viss typ transmittorsubstanser med stor säkerhet, på samma sätt som en nyckel passar i ett visst lås. Receptorn skickar därefter en signal till dendriten och en elektrisk impuls kan bildas. Denna impuls kan sedan fortplantas genom nervcellen och fortsätta till andra nervceller.
Det finns olika slags receptorer och man inser då lätt att systemet blir än mer invecklat. Som exempel kan nämnas att man idag känner till sju olika serotoninreceptorer, och dessa har alla olika verkan.
Överskottet av neurotransmittorer i synapsen återupptas därefter av nervcellen. Det finns små pumpar i axonväggen som transporterar ämnet tillbaka in i axonet. Där tas de åter upp i de små lagringsblåsorna, i väntan på nästa gång de ska användas. Det är denna återupptagsmekanism som blockeras av antidepressiva läkemedel.
Tre olika system
Noradrenalin
Noradrenalinsystemet har betydelse för vad som kallas "arousal", det vill säga människans grad av vakenhet och pigghet. Det har även med känslor som rädsla och irritabilitet att göra, och upplevelsen av hur mycket energi vi har att tillgå. Slutligen påverkar det vår sinnesstämning - man kan notera ändrade mängder noradrenalin i kroppen om man är deprimerad eller manisk. Dessutom påverkar det kognitionen, det vill säga våra tankar och vårt minne.
Serotonin
Serotoninsystemet påverkar, som noradrenalin, vår rädsla och ångest, irritabilitet och sinnesstämning, men serotonin har därutöver också en del specifika funktioner. Flera forskare anser att det påverkar hur impulsiva vi är. Om aktiviteten i serotoninsystemet är låg så blir vi lättirriterade och impulsiva, och tvärtom blir vi mer lugna och kontrollerade när aktiviteten är hög. Serotonin har även har betydelse för reglering av aptit, vårt sexualliv samt aggressiva känslor.
Dopamin
Dopaminsystemet överlappar serotonin- och noradrenalinsystemen på många områden med liknande effekter. Specifikt för dopamin är att det reglerar upplevelsen av eufori, det vill säga lustkänsla. Det vet man eftersom många slags narkotika ökar utsöndringen av just dopamin i vissa områden i hjärnan. Det tydligaste exemplet på detta är kokain, som ger en intensiv lycko- eller lustkänsla.
Känslolivet kan inte reduceras till tre system
Det måste understrykas att detta inte skall uppfattas som om vårt känsloliv kan reduceras till en fråga om samspelet mellan tre kemiska ämnen. Systemen är som sagt mycket mer invecklade än så. Dessutom samspelar de antagligen med andra faktorer som vi inte känner till än.
Man kan dock anta att serotoninsystemet fungerar på ett sådant sätt att om man tar bort ämnet serotonin från någons hjärna kan det leda till att han eller hon blir deprimerad. Förmodligen fungerar det även så att om vi blir deprimerade, exempelvis på grund av en tråkig händelse, så minskar serotoninmängden i vissa delar av hjärnan. Det är med andra ord viktigt att förstå modellen som ett invecklat samspel mellan psykiska och sociala faktorer i våra liv, och att den inte kan isoleras från dessa. Mycket tyder på att behandling av psykiska sjukdomar, vare sig man väljer psykoterapi eller medicin som behandlingsmetod, leder till likartade förändringar i hjärnan.
Modellen kan ge intryck av att det finns tre olika slags depressioner: en noradrenalindepression, en serotonindepression och en dopamindepression. Så enkelt är det antagligen inte. En depression är med stor sannolikhet snarare en obalans i en viss del av systemet, som man kan påverka genom att behandla andra delar. En teori är att vissa av depressionens symptom beror på obalans i serotoninsystemet, medan andra symptom snarare beror på noradrenalinstörningar. Kanske finns det bakomliggande mekanismer, som vi inte känner till än.
källa:netdoktor.se
.jpg)
